...

Vissa skulle kanske kalla det för frihet... själv känner hon det mer som en ensamhet. Varför är det så svårt att glömma? Måste det fortfarande göra ont? Men det är hon själv som sumpat sina chanser, det är hon väl medveten om. Och chanserna har varit många, hon vet. Så det är väl inte mer än rätt att hon känner som hon gör, eller? En gång i tiden var det så mycket lättare...
Men nej hon hänger inte huvud, hon deppar inte och nej hon gråter inte. För hon är ju den glada tjejen. Inget här i världen kan väl få henne att må dåligt? Hon ler och är glad åt vad hon har, och hon har ett underbart liv, det har hon. Och även det är hon väl medveten om, så har hon då rätt att känna som hon gör, känna sig så ensam?
Hon undrar bara om det någonstans där ute finns någon som orkar bära hennes tunga hjärta? Hon bara undrar, för dom hon tidigare gett förtroendet har slitit det itu. Så hon undrar, hon bara undrar. Är det konstigt att hon har svårt för att ge någon förtroendet igen?

Hon bara undrar...